Guldvatten är ett gödselmedel, enkelt nog är det bara urin och vatten blandat. Man blandar ut kiss med 5-10 delar vatten. Koncentrationen av guldvattnet är inte avgörande men det är viktigt att späda med vatten för att det inte ska bli för starkt för växterna. Guldvatten har använts i tusentals år och är det miljövänliga valet för dig som vill ge dina växter en skjuts.
Guldvatten är gratis och något alla har tillgång till. Det innehåller massor med näringsämnen som trädgården älskar. Kväve, fosfor och kalium. Dessutom är det antiseptiskt. Förr i tiden fanns inga kemikalier i plastburkar för att gödsla odlingarna med. Man släpade inte hem säckar med gödsel utan använde såklart det man hade och resultaten är överlägsna
Långsiktigt hållbar odling förutsätter hushållning med växtnäringsresurser. Näring som förs bort med skördeprodukter från odlingsmark måste ersättas om jordens produktionsförmåga ska kunna upprätthållas. Det pågår en utveckling av storskaliga system med målsättningen att återföra toalettavfallets näring till jordbruket, men det hindrar inte att vi också använder oss av enkla alternativ när det passar. Guldvatten ör beprövat och gödsling med urin/guldvatten rekommenderas av forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet för miljöanpassad gödning och hållbar utveckling. Var och en med trädgård eller odlingslott kan skapa sitt eget kretslopp i vardagen med hjälp av Guldkannan Towa.
När det finns brist på ämnen som kalium, kväve och fosfor så syns det på bladen. Vid brist på kväve blir bladen ljust gula. Kalium ger brända och gula kanter på bladen. Även bären kan bli missfärgade. Brist på fosfor ger rödaktiga kanter runt bladen och bladstjälkar.
Alla växter behöver näringsämnen för att må bra, vissa mer eller mindre. Guldvatten är ett heltäckande alternativ. Det är svårt att övergöda med guldvatten då urinet blandas ut med vatten. Om kisset inte blandas ut så kan det bränna växterna, men om du blandar med 9 delar vatten så är det ingen fara.
FAKTABLAD OM EKOLOGISK ODLING FRÅN RIKSFÖRBUNDET SVENSK TRÄDGÅRD
I många trädgårdar används urin från den egna familjen regelbundet eller ibland som ett effektivt gödselmedel. Men det har sällan skrivits om det och det har saknats anvisningar och råd. Fritidsodlingens Riksorganisation FOR har därför vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, finansierat både försök och faktainsamling om hur urin från människor bäst kan användas som växtnäring.
Urin och latrin från människor har sedan gammalt utnyttjats som växtnäringsmedel – troligen i tusentals år. Med tillgången på handelsgödsel samt tillkomsten av WC och den moderna avloppshanteringen under 1900-talet kom användningen i skymundan. Det ökande medvetandet idag om jordens ändliga resurser – även beträffande humus och växtnäring – och ambitionerna att skapa ett uthålligt samhälle med slutna kretslopp gäller även växtnäringsämnen. Urin från exempelvis människor innehåller i stort sett samma växtnäringsämnen som våra ofta använda gödselmedel. Jämfört med dessa är proportionen kväve relativt hög och kaliumhalten låg hos urin. Ofta är behovet av att tillföra kväve större än behovet av kalium och då fungerar urin bra.
Urin kan praktiskt tillvaratas och användas på tre sätt: I flerbostadshus genom urinseparerande toaletter och uppsamling av urinen Slut det lilla kretsloppet och gödsla växterna med egenproducerad växtnäring. I stora tankar, där urinen lagras innan den storskaligt sprids i jordbruket. I småhus genom urinseparering och lagring i tank, varefter urinen kan användas antingen småskaligt i den egna trädgården eller hämtas för jordbrukets räkning.
Småskalig användning av urin utan mellanlagring är en enkel, okomplicerad metod. Kombinera den med kompostering och kompostanvändning så kan man i princip klara växtnäringsförsörjningen i trädgårdar utan att behöva köpa växtnäring. Det är detta användningssätt som beskrivs i det följande.
Urin innehåller normalt omkring 5 gram kväve, 1 gram fosfor och drygt 2 gram kalium per liter, d v s växtnäringen förekommer i låg koncentration. Innehållet varierar dock beroende bl a på tid på dygnet och den totala urinmängden per dygn. Räknat per dygn får man från en vuxen person 10–15 g kväve, 0,5–1,5 g fosfor och 1,5–3 g kalium. Därtill kommer små mängder av övriga näringsämnen. De olika växtnäringsämnena förekommer i lättlösliga former som därför lätt kan tas upp av växterna. Det betyder att urin är ett snabbverkande gödselämne. Näringsämnena är också lättrörliga i jorden och späds ut vid vattning. Kvävet förekommer i färsk urin i form av urea, som dock lätt kan förvandlas till ammoniumjoner och sedan till ammoniak.
Växternas behov av olika växtnäringsämnen varierar. Allmänt sett är urin effektivt för kvävegödsling, medan kaliumhalten bedöms vara ungefär hälften av vad som behövs i förhållande till kvävemängden. Men en del kväve kan gå bort i form av ammoniak och i många jordar är tillgången på kalium god (gäller främst lerjordar). Kompostmaterial har vanligen ett underskott på kväve i förhållande till innehållet av fosfor och kalium, vilket talar för en kombinerad användning av urin och kompost.
Enklaste sättet att ta vara på urin är att kissa i en plastdunk eller i en potta och direkt använda urinen eller hälla den färska urinen i en ren tättslutande plastdunk, där den kan lagras i några veckor (längre lagring ökar risken för kännbar lukt). Vissa växter är känsliga för koncentrerad urin och användningen kan ibland kännas på lukten. Därför rekommenderas att man vattnar med utspädd urin. En utspädning svarande mot 1:10 till 1:15 brukar rekommenderas. Ett alternativ är att direkt efter spridning av outspädd urin vattna ordentligt.
En fördel med att gödsla med urin är både att växterna snabbt tar upp näringsämnena och att man enkelt kan vattna just då och där växterna behöver näringsämnena. Man kan med fördel även tillföra urin i komposten: särskilt om komposten består av kvävefattigt material som löv, halm, flis och liknande. Urin påskyndar nedbrytningen i komposten men en del kväve försvinner under komposteringen.
För näringskrävande purjolök visar försök på Lantbruksuniversitetet att gödsling med urin är fullt tillräckligt och att det inte spelar någon större roll om urinen tillförs på en gång eller successivt under växtsäsongen.
Behovet av gödsling varierar mellan olika jordar och vad man odlar. Utifrån vanliga rekommendationer för olika gödselmedel kan man säga att man kan tillföra 1-2 liter urin per kvadratmeter under odlingssäsongen. I ett vanligt hushåll, där familjemedlemmarna inte är hemma hela dagarna, betyder det att man för varje person och dygn får urin för ungefär en kvadratmeter. Två personer kan under sommarhalvåret gödsla ungefär 400 kvm. Med urinseparerande toalett och stor tank som möjliggör lagring hela året kan en person gödsla ca 400 kvm.
Med måttfull och försiktig användning av urin tycks det inte finnas några begränsningar för urinanvändningen. Det är även möjligt att utan olägenhet försiktigt använda ordentligt utspädd urin för krukväxter (exempelvis utspädning 1:20).
Urinens höga halt av kväve gör att den starkt stimulerar växternas tillväxt och tillkomsten av nya blad. Därför bör uringödsling i första hand ske vår och försommar, medan urinvattning på sensommaren och hösten kan ge för mycket av tillväxt och bladsättning samtidigt som mognad och knoppsättning inför hösten försenas. I princip gäller samma regler som för användning av andra kväverika gödselmedel.
En tumregel kan vara att inte uringödsla fleråriga växter efter juli månad. Kväverik jord och kvävegödsling ger som regel kraftigt gröna/mörkgröna blad. Genom att urinkvävet snabbt tas upp av växterna brukar man snabbt kunna se effekten av uringödslingen på bladfärgen. Det ger samtidigt möjlighet att avpassa uringödslingen så att man inte får orimligt mörkgröna och frodvuxna blad.
Det finns några olika tänkbara risker med uringödsling: Ren urin kan undantagsvis innehålla bakterier eller andra smittspridare. Det anses vara mycket liten risk att dessa överlever i jorden eller på växterna någon längre tid. Rekommendationen är att antingen vänta en månad med att skörda grönsaker etc som kommit i direkt beröring med urin eller att koka trädgårdsprodukterna ordentligt före förtäring.
Det finns läkemedel och läkemedelsrester som utsöndras via urinen, det gäller bl a antibiotika och könshormoner. Det är inte känt att dessa påverkar vare sig växter eller markorganismer och de bryts snabbt ner i jorden. Risken med läkemedelsrester anses därför vara liten vid uringödsling.
När vi äter salt mat utsöndras en del av saltet (natrium- och kloridjoner) via urinen, varvid utsöndringen speglar vårt dagliga saltintag. En del växter är känsliga för salt på bladen och i jorden. Risken för saltpåverkan på våra växter uppges i praktiken inte vara så stor. Men det kan vara klokt att undvika att gödsla med urin det närmaste dygnet efter man ätit särskilt salt mat. Generellt gäller vid privat småskalig användning av urin som gödsel att vi själva kan undvika att använda urin om vi vet att det kan förekomma allvarliga smittorisker, höga halter av läkemedelsrester eller salt.
Ytterligare en försiktighetsaspekt är att man vid spridning av större mängder urin måste se till att urinen inte kan förorena brunnar och spridning inte sker inom skyddsområde för vattentäkt. Risken för att påverka grundvattnet är i hög grad beroende av markens genomsläpplighet, närhet till grundvattnet etc.
Tänk även på att grannar kan var känsliga för eventuell lukt. Använd därför väl utspädd urin eller vattna efteråt!
Text: Göran Svanfeld