Att använda urin som gödsel (guldvatten) går bra, även om man äter läkemedel eller har druckit alkohol. Det finns inga vetenskapliga bevis för att växter tar upp läkemedelsrester på ett sätt som skulle påverka andra människor negativt.
Reningsverken har svårt att rena bort ämnen som hormoner och antibiotika. Därför är det bättre för miljön att återföra näringen till jorden – istället för att spola ner den i avloppet. Det visar forskning från SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Våra sjöar och hav är redan övergödda, och vattenlevande djur påverkas negativt av läkemedelsrester i vattnet. Genom att använda guldvatten bidrar du till ett mer hållbart kretslopp.
Vi kan tryggt säga att det finns ingen risk att våra växter skulle ta upp några rester som skulle vara negativt för människor. Det verkar vara en seglivad myt (kanske av gödseltillverkare?). Däremot ska man inte spola ut det i våra vatten då fiskar påverkas av hormoner och antibiotika. Som du säkert vet så är vi, växter och djur fyllda av diverse skadliga ämnen men som vi lyckas ”ta hand om” på olika sätt. Vi vet nog inte ännu vad vår moderna livsstil får för resultat. Att många av oss är sjuka vet vi. Att guldvattna är nog det minsta du behöver oroa dig för och istället med glädje ta hand om något som gör gott för jord och växter. Personligen är mitt mål att inspirera till kretslopp och att folk ska få upp ögonen för ekologi och fotosyntesen i stort. Att vi ska odla för klimatet!
Bara det som kommer in i kroppen kan komma ut med urinen. Innehållet i urin är för de flesta ämnen en god indikator för hur exponerade vi är för dessa ämnen. Därför används urinprov vid t.ex. doping och knarkkontroller och även i forskning för att undersöka hur exponerad man är för olika miljögifter, pesticider, vilket den tyska artikeln visar. Men vi kan vara trygga i det att vår svenska exponering av pesticider via dricksvatten är mycket låg. Jag har t.ex. inte hört att glyfosat mätts upp i svenskt kommunalt dricksvatten, men så är också reglerna för användning av glyfosat i Sverige betydligt hårdare än i flertalet länder i EU, och ännu mera så jämfört med övriga länder. Det är annorlunda med PFAS. Det har vi i Uppsala och i flera andra tätorter exponerats för via dricksvatten, och det kommer ut via urinen, men ännu mera via duschvatten, eftersom det huvudsakligen kommer till oss via vattnet.
Men vad gäller pesticider sker den största exponering via frukt och grönsaker, framförallt importerade. Men det är sällan som halterna överskrider gränsvärdena. Risken för hälsan är via vårt intag av mat, huvudsakligen frukten och grönsakerna. Gränsvärdena är så lågt satta att jag inte känner till att några jordprocesser skulle påverkas av innehållet i urinen. Dock har vi vid fluglarvsbehandling av t.ex. bananskal kunnat se hämningar på larverna som vi tror beror på att insekticider använts på bananerna. Vi har inte sett sådan påverkan vid vanlig kompostering.
Sammanfattning – Det kommer att finnas pesticider i vår urin, men jag känner inte i sådana halter att jag känner till att effekter påvisats på jord eller gröda.
När vi använder läkemedel, utsöndras majoriteten av dessa ämnen via kroppen. Ungefär 60–70 % av läkemedlen lämnar kroppen genom urinen, medan 30–40 % passerar ut med avföringen. Mindre mängder lämnar kroppen även genom svett och andning. Det betyder att om vi använder läkemedel, så kommer rester att finnas i vår urin. Utöver det finns det alltid naturliga hormoner i urinen, eftersom kroppen producerar dem kontinuerligt – oavsett om vi tar hormonella läkemedel eller inte.
Vad som händer med dessa ämnen i miljön beror mycket på var de hamnar. Forskning visar att jord är mycket bättre än vatten på att bryta ner läkemedel, hormoner och även bekämpningsmedel (pesticider). Det är därför betydligt bättre ur ett miljöperspektiv att dessa ämnen hamnar i jorden – till exempel genom gödsling med urin – än att de spolas ut i avloppsvattnet och når våra sjöar och hav.
De negativa miljöeffekterna av läkemedel och hormoner har främst observerats hos vattenlevande organismer, inte i markekosystem. Det tyder på att marken fungerar som ett effektivt filter och nedbrytningssystem för dessa ämnen.
I försök där man gödslat vete och morötter med avloppsbaserade gödselmedel har forskare jämfört mängden läkemedelsrester i grödorna med hur mycket vi får i oss via vårt dricksvatten. I Stockholm kommer till exempel dricksvattnet från Mälaren, som till cirka 5 % består av renat avloppsvatten från städer som Västerås och Uppsala.
Resultatet var tydligt: Intaget av läkemedelsrester via dricksvattnet var mellan 100 och 10 000 gånger större än via maten, även när den gödslats med avloppsprodukter. Och även detta intag via dricksvatten är så lågt att det anses försummbart och säkert. Göteborg får sitt dricksvatten från Göta älv, som har liknande reningsgrad och förutsättningar.
I Sverige har det inte visats att de mycket små mängder läkemedels- eller pesticidrester som kan finnas i maten utgör någon hälsorisk. Däremot finns en annan risk som är verklig och väl dokumenterad: vårt intag av kadmium.
Kadmium är en tungmetall som bland annat kan ge njurbesvär, öka risken för bröstcancer och bidra till benskörhet. I Sverige får en betydande del av den äldre befolkningen i sig så mycket kadmium via maten att det påverkar hälsan negativt.
Det är visat att halterna av kadmium i grödor ökar om marken innehåller mer kadmium. Därför är valet av gödselmedel avgörande. Av alla fosforhaltiga gödselmedel på marknaden – både mineralgödsel och organiskt gödsel – är det urin som innehåller allra minst kadmium.
Därför anser jag att humanurin är det bästa gödselmedlet för de flesta typer av odling, både ur miljö- och hälsoperspektiv. Det är ett effektivt, naturligt och lokalt producerat näringsämne som dessutom hjälper oss att återcirkulera fosfor – ett ämne vi håller på att få brist på globalt.
Vi har bifogat två rapporter där du kan läsa mer om detta:
Vi är några som har diskuterat vattenkannan Towa och gödsling med urin. Då kom frågan upp: är det säkert att använda urin från personer som tar läkemedel? Är alla egentligen lämpliga som ”urindonatorer”?
Det är en viktig och klok fråga – och den korta versionen av svaret är: ja, det är säkert att använda urin även från personer som tar läkemedel, särskilt i trädgårdsodling.
De flesta läkemedel som vi tar lämnar kroppen med urinen. Det betyder att urin kan innehålla rester av läkemedel, men i mycket låga halter.
Det är dock bara ett fåtal läkemedel där man i vetenskapliga försök har kunnat visa att växter kan ta upp dem. Ett exempel är Carbamazepin, en epilepsimedicin. I växthusförsök har man sett att gräsplantor kunde ta upp ämnet – mestadels till rötterna, och i mindre mängder till bladen.
Men det är viktigt att sätta det i perspektiv.
”Jag känner inte till att någon någonsin har lyckats detektera läkemedelsrester i ätbara delar av någon gröda som gödslats med urin.”
– Prof. Håkan Jönsson, SLU
Många läkemedel, inklusive Carbamazepin, bryts inte ner i reningsverk. Det innebär att de kan passera vidare ut i sjöar och vattendrag via renat avloppsvatten.
Till exempel:
I Stockholm kommer dricksvattnet från Mälaren. Ungefär 5 % av Mälarens vatten består av renat avloppsvatten från andra städer, som Västerås och Uppsala. Det betyder att man i Stockholms dricksvatten kan mäta halter av 5–10 olika läkemedelsämnen.
Trots det är vattnet fortfarande säkert att dricka. De halter som påträffas är mycket låga och bedöms inte utgöra någon hälsorisk.
När det gäller jorden är situationen en helt annan:
Jord är mycket rik på mikroorganismer, ungefär lika många per liter som i ett avloppsreningsverk. Men till skillnad från i reningsverket – där urinen bara passerar igenom på 6–24 timmar – får den i jorden ligga kvar i flera månader. Det ger gott om tid för mikroberna att bryta ner eventuella läkemedelsrester i urinen.
Risken att grönsaker som gödslats med urin ska innehålla mätbara mängder läkemedel är ytterst liten – i praktiken försumbar. Det finns inget som tyder på att det innebär någon hälsorisk, ens för barn eller känsliga personer.
”Själv äter jag gärna sådana grönsaker – och ger dem också till mina barn och fyra barnbarn. Min hustru har gått på cellgiftsbehandling i tre år, men vi fortsätter använda guldvatten i trädgården.”
– Prof. Håkan Jönsson
Det är tryggt att använda guldvatten, även om någon i hushållet tar läkemedel.
Risken att ätbara grödor skulle ta upp läkemedel är mycket liten.
Jorden fungerar som ett effektivt biologiskt reningssystem.
Miljömässigt är det bättre att urin hamnar i jorden än i avloppet.
Lycka till med odlingen – och tack för att du bidrar till ett mer hållbart kretslopp!
Professor i miljö- och kretsloppsteknik